11. sep, 2015

VM i Breda Holland

Lugnet har lägrat sig lite grann över den "ankermarkska" lilla gården, äntligen... Hästen har fått påbörja en mycket välförtjänt vila, med lite sent sommarbete, och själv så är det "mästerskaps koma" som infunnit sig. När den mentala urladdningen är ett faktum, ja, då är man så dränerad på mental energi, att minsta ansträngning bara är fööör mycket!

Jag spenderar mycket tid nu i skogen med Ila, långa promenader och några kortare joggingpass. Krävs ingen tankeverksamhet, och det passar mig bra just nu. Sen får jag givetvis också jobba häcken av mig för att ta igen alla förlorande arbetstimmar, när vi varit iväg och tävlat... 

Ett otroligt slit och slipande har nu nått ett slut. Drömmen om ett VM till startade på allvar tillsammans med tränare och ledare i höstas, då vi lade om träningen för mig och Sagaia helt. Det som under en period inte gick framåt, vändes långsamt, och både jag och hästen mådde och tränade så mycket bättre.

Vi har försökt att matcha hästen på ett sätt så att orken och kraven varit i fas med hur hon reagerat på träning, både mentalt och fysiskt. Därav att jag t ex drog tillbaka anmälan till Altenfelden i mitten av juni. Hästen kändes inte riktigt så där "på" som jag vill att hon ska vara, och med facit i handen så var det helt rätt. Det blev ju senare också en extra tävling i Danmark, för att kvala till de bestämda reglerna gällande de "under 50 straffen i dressyren", som vi kommit överens om.Tuffa krav, men när man ser de internationella resultaten, ja, då ÄR det rimligt, om man ska vara med och fightas i toppen. 

Det går inte att sitta och se på resultaten man kör på i Sverige, de är inte gångbara i Europa....

För mig är det viktigt att ha en mentor och tränare att kunna vända mig till när det inte går som beräknat, eller detaljer inte fungerar. Att kunna resonera, få kritik, och vägledning, är en stor del av konceptet för att lyckas. Kanske inte alltid så kul, speciellt när kritiken är tuff, men att kunna lita på personerna i fråga, och VETA att det är riktigt, och framåtsträvande, - då ÄR det är bra med tuff kritik!

Att tillsammans med tränare/ledare ta beslutet att tex ta det lugnt, men ändå genomföra SM maratonet, med stora vägar för att ge hästen ett maraton med gott självförtroende, visade sig vara ett superbra drag inför VM.

Hon klarade att gå tuffare svängar, trängre vägar, och var stark som en tiger! Jag hade den 3e snabbaste tiden i sista hindret i lervällningen... 

På fredagen när vi hade en mellandag, så valde jag att låta hästen bara skritta och jogga med Emma på ryggen, - detta för att ge hästen en vilodag, (tungt att dra i leran, så även ett joggingpass var jobbigt), och för att jag skulle kunna ägna HELA dagen i de komplicerade hindren. Många stolpar, och likadana hinder gjorde det svårt att minnas dem, utan att ha den minsta tvekan när man sen körde in ...

Precisionen....

Ja, vad ska man säga... Minnen av Slovenien, och VM 2011 gjorde sig påminda hela tiden på banvisningen och framkörningen.... Jag kämpade hårt med att få ångesten att inte ta över helt... Jag har aldrig gått en bana med en sån blodsmak i munnen och en sån känsla av underliggande panik... Skräckcenarier målades upp gång på gång, och jag ville bara försvinna... 

På framkörningen så kände nog hästen av det ut i fingerspetsarna och blev stark som en oxe, och därmed la sig på sin starkare töm...

Det var där som min vän/lagledare/mentor Lotta gick in och liksom finstilt tog över mina tankar... Genom att ge mig nåt att jobba med, "gör så" "kör dom konerna" osv osv, så fick hon mig att fokusera på nåt som akut behövdes i situationen. 

Jag tänkte att "här har jag min chans att fokusera", och lyssnade noga, och gick in i den känslan och "görandet". 

När det blev min tur, så hade allt släppt, och jag körde in på banan med vetskapen att "Det går inte att riva nåt, och jag har ett perfekt tempo"!!

 

Jag rev inte en enda kon....

Och, med ett tidsstraff på endast 0,09 ......

 

Utanför banan så brast allt, verkligen allt, för mig och tårarna bara rann... Allt jag varit så rädd för, allt som hänt, all ångest, alla sömnlösa nätter - ALLT bara försvann.....

Jag och mitt team, min familj (inkl tränare/mentor, vänner),och min fantastiska häst - VI gjorde det! 

VI slutade 9a i världen på årets VM!

Känns rätt OK....Vinkar

Susanne