15. okt, 2015

Underbara höst!

Lite kyligt, men inget regn, ibland tittar solen fram, och inga insekter...

Kan det bli bättre förhållanden? Jag är så glad över att dressyrplanerna håller än, är super i underlag, och träningsmöjligheterna är optimala!

Sagaia känns så härlig, stark och supermotiverad till träning. Hon ställer hela tiden frågan "vad vill du att jag ska göra nu?" , och svarar direkt på hjälper och röst. Det är SÅÅÅ roligt, jag njuter varenda pass jag kör, oavsett om det är ett dressyrpass, eller ett jogging pass med vikter i skogen, eller ett galopp pass... Hon känns fysiskt och psykiskt helt underbar, och jag tror hon tycker det är lika roligt som jag! På dressyplanen tränar jag mycket övergångar, mellan samlad trav och galopp, gärna på serpentinbågar, och lägger in halter, omställningar, och större och mindre bågar. Ökar och minskar volter, ber om galoppombyten på bågar på långsidorna (inte på serpentinbågarna, då jag inte vill att hon ska komma på att vi kan byta galopp istället för att sakta av till samlad trav, vilket kommer i det nya programmet nästa år...) Allt för att gymnastisera, och styrketräna henne. Hon är såå med på noterna, och svarar omedelbart på vad jag ber om. Ibland blir det lite tokigt, då hon tror att vi ska fatta en ny galopp tex, men det är bara att göra om och göra rätt. Jag "bestraffar" aldrig ett framåtbjudande försök till att vara till lags! Att då och då lägga in en kort "trav vila", dvs lägga ner hästen, och kontroller att den inte upplever sig stressad och vill springa iväg, ger mig också en indikation om att hon är med mig i träningen.

 

Idag körde vi också Vincent med nya maratonvagnen för första gången. Jag brukar vänta länge med att spänna för en fyrhjuling, med mina unghästar, då jag vill vara helt "säker" på att de inte får för sig att springa baklänges när de blir rädda för nåt...

Men, Vincent har aldrig haft några såna tendenser, så vi ansåg att han kunde prova... Vi körde vägen upp till byn, och ett varv på dressyrplanen. På banan passerade vi några konpar, bara för att... Duktiga killen, tittade lite på konerna, men gick bara på, rakt igenom dem, som om han aldrig gjort annat...

Vi gör ingen affär av det, utan som med allt annat, så bara GÖR vi, och han fixar det lugnt och eftertänksamt... Härligt självförtroende har han, och gillar att få beröm!

Bjudningen fram till handen är så härlig, och han bara tar stöd, och när man driver lite med rösten så kommer han under sig med bakbenen direkt, utan att lägga sig mer i handen. Korta pass, och man bara njuter.... Max 20-25 minuter totalt, 3 dagar i veckan, det räcker gott. Och vi ägnar mestadels av tiden till miljö träning, med lite biltrafik, kossor, gräsklippar "insekter", samt allt annat man kan möta på nya korta rundor... Så kul, och han är så positiv!

Livet är ganska härligt nu!

Susanne