5. jan, 2017

Galenskap eller.....

Nyåret är passerat och skönt känns det! 

Jag gillar alltid de första veckorna på det nya året, det känns bra att ha planering och mål på "rätt sida året" igen. Det kommer att bli ett mycket intensivt år, med tre stora mästerskap på tapeten, medelsvår debut för unghästen och massor med annat spännande. 

Tack vare den milda vintern så har jag kunnat utveckla de lite eftersatta sidorna hos Vincent, dvs koner och hinder. Jag har ju tagit det jättelugnt med honom, då han är den yngsta jag haft klar för tävlingsstart någonsin. Att få honom trygg och bra inför dressyrstarter har varit fokus för mig. Jag vill dessutom inte få honom att tagga igång och bli halvhysterisk i dressyren, vilket jag sett flera unga hästar som blivit, troligen pga att kusken velat gasa och vinna marton för tidigt, innan hästen är bärig i sin form, kan byta galopp i hinder och på precisionsbanan, med bibehållen balans...

Men nu har jag lagt några fler träningspass på konbanan, och ute på galoppvägarna, och han har svarat jättefint på det. Nu klarar han att med något enkelt byte,att galoppera sig igenom precisionsbanor, - lugnt och med bibehållen form. Ute har vi galopperat med tempoväxlingar, gas och broms, gas och broms. 

På träning för Christer så "haglar" beröm över honom, och det är väl tur att han inte hör allt....Vinkar

2017 blir året med medelsvår debut för honom, men med samma tänk som i LA, väl genomförd dressyr, och bra precision, samt genomförd maraton utan större  krav... Vi kör med det som finns för dagen, med en tanke om större uppgifter om några år...

 

På måndag blir det återkoll på Sagaia, och då hoppas jag att Barbro bekräftar det som jag tycker mig känna i den dagliga rehabträningen med henne, - en fräsch och motvierad ponny. Hon har nu varit igång i två månader, och gradvis ökat både viktbelasting och tid, och är nu snart uppe i normal säsongsträning om vi nu får ett ok på måndag. Känns som vanligt, och stundtals riktigt fin. Men, jag vågar inte riktigt ropa hej än.

För att inte jag helst ska bli ringrostig, så har jag frågat gamla Windy om han skulle vilja starta Åsbo hjulkul ihop med sin gamla vapendragare. Och med tanke på hur glad han är när man ger sig ut med vagnen, - så sa han definitivt JA!

Tja, vi åker ut en dag och har KUL!!!

 

Jobbet tar en enorm tid av ens vakna dygn just nu...

För att bekosta en tävlingssäsong som kommer att kosta en hel del, så krävs det att det kommer in betydligt mer cash än normalt. En elev frågade hur mycket det kostar att köra på elitnivå, med satsning på VM. 

Kanske inte självklart att fundera över, men ack så nyttigt (om man inte hänger upp hatten direkt efter förstås...)

Tja, man kan börja med träning - vi tränar var 14e dag för A tränare. 1000-1500/månad

Sen kör vi minst 4-5 tävlingar utomlands, jag räknar lågt här och beräknar 10 000:- per tävling.

Sen har vi SM.... (vilket förbundet "kräver" att vi kör om vi har fräsch häst och det ligger rätt i tid för andra mästerskap) Ca 5-7000:- med resa.

 

ok, var hamnar vi då....

Träningar/landslagsavstämningar ca 25000:-

CAI tävlingar 50 000:-

SM 7 000:-

Utbildning och kvalande av påläggskalv, vilket är ett måste om man vill fortsätta att tävla på elitnivå.  Minst 20000:-/år

 

Summa: 102 000:-

 

Då har jag inte räknat med extra svenska tävlingar för att man kanske måste kvala in till SM på svensk tävling också. Jag har heller inte räknat in bil, släp, ev utrustning som måste bytas ut. Inte heller veterinär kostnader i samband med vissa tävlingar, som provtagningar osv... Inte heller Licenser, FEI kostnader mm

Detta gäller bara mig och min satsning, och då har jag fördelen att bo nere i Skåne, med ca 1 timme till Öresundsbron och Trelleborgsbåtarna. 

 

Så varför håller man då på? Är det för att man är galen, platsar på dårhus eller önskar skildsmässa? 

Jag har inget riktigt svar på det....

Men för mig så är det känslan som styr, - känslan av perfektion när det flyter som det ska i hinder, när hästen bara galopperar sig runt varenda port med fullständig koll på vart den ska, och man känner den där kraften i varje språng.

Det är klumpen i halsen och tårarna i ögonen när man kört en dressyr, där man VET när man kör ut, att "detta var skitbra"! Att man fick till varenda hörnpassering, övergångarna blev bra, att hästen ställde upp sig korrekt i varenda halt osv. Rysningen längs ryggraden när man känner suget i tömmen när domaren blåser in en på banan. 

För att inte tala om när man kör in på en VM bana den sista dagen, för att köra årets enda felfria precisionsbana,- en doubleclear round, och speakerns utrop efter målgång ekande i huvudet i flera veckor efteråt.....

När man lägger sig på kvällen, och kör det perfekta dressyrprogrammet i huvudet, på banan i Minden 2017, för hundrade gången redan.....

Det är därför man jobbar häcken av sig, lägger varenda krona på dessa djur och deras välbefinnande....

För att det är den ultimata kicken...... och man är en junkie....

Susanne