27. jan, 2017

Förtroende

Snart är januari slut också, vart tar veckorna vägen? Ja, det är ju inte så att jag klagar, eftersom vintermånaderna inte står så högt i kurs för mig. I år kan jag dock inte klaga nämnvärt, då det håller sig antingen precis på plussidan, eller precis på minussidan... har inte ens plockat ner skoteroverallen än i år....

Jag har dock alltid minst tre lager kläder på mig vid körning, och ser ut som en stor bylsig tyghög. Jag hatar att frysa, hela jag blir stel som en pinne, ryggen värker och alla leder i hela kroppen bara går i lås - kommer knappt ur sängen på morgonen. Nog gnällt...

Min bästa stund på dagen är morgon i stallet, mockning, städning, upplägg av kraftfoder, packande av hö, och påfyllning av varmt vatten ute i hagarna. Att gå där i sin ensamhet och filosofera, drömma och tänka ut saker - ja, det är det bästa jag vet. När våren kommer så brukar jag sen ta en kopp kaffe på stenmuren, eller i hagen hos Sagaia, med utsikt över gården och hagarna. Hon brukar ställa sig precis bakom mig, med mulen i nacken på mig, och bara blunda och snusa på mig. Här kopplar vi av, skapar band mellan oss och bara njuter av samvaron.

En samvaro som jag hade nytta av härom dagen. 

Vi kommer travande på galoppslingan i Vinslöv, och vänder in mot vattenhindret, och kör ner i det. Jag upptäcker för sent att det är en vattenspegel ovanför isen, och sen is som inte bär under den...

Vi stannar naturligtvis, och vänder sen upp ur vattnet. Inget händer. 

Men, se det ur hästens synvinkel....

Här kommer hon travande ner i nåt som ser ut som vatten/is, och vet inte hur djupt det är under henne när isen börjar krasha under henne. Hon var helt ute på isen, och flera meter till "land". Hade jag bett henne så hade hon fortsatt rakt ut, men vi vände givetvis. Vi fortsatte sen träningen på banan, som om inget hänt, men jag tänkte desto mer efteråt.

Vilket förtroende våra hästar har för oss! Tänk er att springa jättefort mot en stolpe eller ett träd tex i maraton, och våga göra det ända tills kusken säger "sväng", eller våga galoppera rakt ut i en för dom kanske bottenlös vattenspegel med vagn bakom. Tänk att de litar så på på oss i de flesta fall.... 

Alltså gäller det för oss som kuskar att vara rädda om och förvalta det förtroendet som våra hästar ger oss. Inte köra för fort så hästen inte hinner med, inte tappar balansen och inte slår sig. Det kanske innebär att som för mig med min unghäst - gärna vinner dressyren, men medvetet kör sakta i maraton, så han hinner titta, hålla balansen osv....

Det innebär också att man i min värld inte kan köra varenda tävling som om man hade fan i häcken i maraton, även om hästen går svår klass internationellt...

Ett eller flera misstag i hinder kan kosta hästens självförtroende och vilja att våga/gå för fullt och lita på dig.... 

Jag har sett alltför många hästar som är jättefina/häftiga i maraton några tävlingar, men sen mer och mer lägger av... 

Jag har lärt mig att tänka på vilka tävlingar som är viktigast, och där kör vi för placering, och vilka som jag kör "bara" för att hästen ska få en bra resa, med gott självförtroende och bygga på förmågan att lita på mig. 

Hur resonerar du i ditt tävlande? 

Med några månader kvar till säsongens start, så kanske en funderare är på plats..? För mig så känns det viktigt att kunna se min häst i ögonen, alla dagar i veckan.

Kram Susanne