4. dec, 2017

Våra tävlingskamrater hästarna...

Så händer det igen...

En häst dör, och kommentarerna haglar... De som man känner igen namnen på beklagar, är ledsna för teamet, känner stor empati med hästägare, barn och alla inblandade, - och många tänker att hästen dog lycklig. 

Men.... Så finns det dom som bara måste raljera ut sina åsikter, och beskylla, hata, och anklaga..

Vad är det som gör att man har så lite empati för en annan människa, som hamnar i en frutansvärd situation, där glädje över en fin prestation, (där förövrigt hästarna ser glada och peppade ut, - jag har sett filmerna flera gånger nu, och det var fint kört!!) på några sekunder byts ut i chock, sorg och tomhet?

Är svensken idag så otroligt empatilös och måste man spy ut sin galla på alla tillgängliga medier bara för "att man kan"?  Finns verkligen ingen eftertänksamhet, där man reflekterar över hur det kommer att kännas för den som är berörd när anklagelserna haglar, mitt uppe i sorgen och chocken?

Jag känner sorg över det....

 

Hur var det då egentligen för hästen? Ja, det kan vi ju inte veta med säkerhet, och inte innan obduktionen är klar. Vi får faktiskt bara vänta och se, - något som mobben inte verkar kunna mer än sekunderna det tar att skriva en elak kommentar på nätet...

Jag vet inte heller, men om jag ska fundera utifrån vår egen häst Windy, som i 12 år var vår tävlingskamrat, och kungen i stallet. Han och vi tog hem nästan 20 mästerskaps medaljer, och vi pensionerade honom från tävlandet efter SM 2016, efter att ha tagit ett silver i sin sista start. Han är helt fräsch i kroppen, en besiktning gjordes några veckor innan sista tävlingen. Han har alla tänder kvar, han håller hullet, är vild och busig, - precis som han alltid varit. Han är snart 25 år.... 

Han körs 3-4 dagar i veckan, och är lika fin i sina hovar som han alltid varit. Konditionen är det inget fel på, även om vi dragit ner lite på antalet dagar, - han ska ju vara halvpensionär...

Windy har alltid älskat att resa, och han har rullat och busat på parkeringar runt om Europa i alla år - historierna om vår tokiga häst är många....

Han har aldrig varit så mysig och kelig som på tävlingsplatserna, och  han har varit kung! Windy har fått som Windy har velat - det har varit vår filosofi, eftersom han har gett allt i varenda start i sitt långa tävlingsliv hos oss. Lite av en diva!

I gengäld så har han fått den bästa maten vi kunnat ge honom, och mycket mat har han krävt för att vara i topp! Mycket mer än vad foderstatsuträkning har angett....

Han har också blivit kollad av veterinär i landslaget ofta, ibland varje månad. 

Han har blivit skodd, masserad, fått tänder kollade, blivit klippt, fått all tänkbar utrustning, och vårdats så bra som vi bara haft kunskaper och möjligheter till.

Han har dessutom tränats med förstånd, både vårt eget, och genom några olika tränare - alla med A behörighet, och därmed ansedda att kunna sin sak. 

Vi har tillsammans med dom lagt upp en plan, hålllit oss till den, och sedan utvärderat. 

Han har fått leva ett liv i närhet av andra hästar, med en ren box, en hage med kompisar, och mycket utevistelse. Vi har skyddat honom mot insekter, blöt snö som kyler och iskallt regn som gör detsamma. 

Han har mött oss i hagen varenda dag när vi har velat träna, med samma glädje och vilja, samma sug efter att ställa sig framför vagnen och vara till lags. Han gör det fortfarande - lika go och glad! Han går fortfrande lika glatt upp i transporten och åker med oss när vi vill det!

Den 17e december ska en ny kusk starta honom i lätt klass i Vinslövs hjulkul, och jag är helt säker på att Windy kommer att göra det med samma glädje och tokerier som alltid - och han är snart 25 år...

När ska jag säga till honom att han inte får vara med längre? Jag är medveten om att han är 25 år gammal, men han verkar inte vara medveten om det.... Hästen räknar inte dagar och år...

 

 

Jag tror personligen att Fredriks häst Luma dog utan smärtor, trygg ihop med sina spannkompisar, i en miljö där han kände sig trygg, då det var en bekant miljö. Han var omgiven av sin kusk, sin hästskötare, sina hästvänner. 

Var inte det "the place to go", istället för att gå som avdankad pensionär i hagen, inte längre kungen i stallet, utan all uppmärksamhet och kärlek från de som skött den minutiöst i många år? 

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde förutse när Windy ska lämna in, för jag vill vara närvarande, vill vara vid hans sida och vara med honom när det är dags, se honom i ögonen en sista gång. 

 

Vi är alla olika, och har olika åsikter som sig bör - men för mig, så kommer Lumas död att vara vacker, - på sin arena, tillsammans med sina hästvänner och sina människovänner....

Precis som det var för Filur....

Mina tankar går till Fredrik och hans närmaste, speciellt till hans barn.

Hästhimlen har fått en ny stjärna