11. dec, 2017

De flesta dagar på året är vardagar med djur!

Åter på svensk mark, efter en 4 dagars återhämtning/julmys semester i London. Mannen och jag har haft det gott, sovit länge, ja, åtminstone till åtta en dag! Vi har "turistat" lite, suttit på cafeer och pubar, upplevt "Phantom of the opera", och bara gjort det som fallit oss in. 

En ovanlig känsla, att inte ha några måsten och tider att passa. 

Det är ju så när man har djur, tider behöver passas, mat ska fram, allt ska kollas med hovar, täcken allmäntillstånd osv. Hundar ska ha sitt, promenader, mys, omvårdnad och träning. 

Det är ju så mycket mer än bara tävlandet!

Kan inte riktigt släppa taget om alla som anser att vi hästmänniskor "BARA" utnyttjar hästen som tävlingsredskap. Hur resonerar ni då???

Ni kan få följa med mig en dag i stallet, med träningar och allt annat som ska göras, kostar och tar tid. 

 

Vi börjar på morgonen, -  hästarna kommer ut och får hösilage och vatten, - kl 5.30. 

Hundar och vi får vårt, och sen är det ut igen och mocka, fylla på hösilage och kraft till intag, städa i stallet, samt packa hösilage för resten av dygnet. Vatten ute ska kollas, hästar ska kollas så att frukosten är uppäten. 

Därefter körs/rids de hästar som ska jobba för dagen. 

Lunchen serveras i form av hösilage ute vid middag. 

Vi får också lite lunch, och hundarna får en längre sväng i skogen. 

Vid tre åker jag oftast till jobbet, (Tobbe kommer hem vid 16), och jag jobbar till 22. Eller så har jag träningar under dagen/kvällen. 

Hästarna tas in vid 17-18, lite beroende på väder. 

Därefter får de nattmat igen vid 22 när jag kommer hem. 

Detta gör vi sju dagar i veckan, och då är inte tränande där vi åker iväg medtaget. 

För oss är detta vardag, vi hinner inte så mycket mera än detta, dvs vi går inte på krogen, eller andra saker som tar massor med tid - endast vid speciella tillfällen, och de kräver planering, då någon måste vara hemma....

 

Det är ingen uppoffring, och jag gnäller inte! Det är vårt sätt att leva!

Vi gillar att ha hästarna utanför fönstren, att kunna följa dem och se när de leker, äter och vilar tillsammans. Vi gillar att åka iväg och träna - att kunna följa dem och se hur de blir bättre, starkare, hållbarare, och t om kunna se hur de är avslappnade, härliga i blicken och nöjt trötta i kroppen efter ett pass. Känner inte hästar också av serotoninhalten efter träning?

Vem av oss gillar inte att fixa och dona med våra dyrbara vänner, och se till att de har det bra?

Det handlar inte alls bara om tävlingar och priser! Det handlar om att vi vill se hur vår gymnastisering och träning av våra hästar har gått framåt! OM det bara handlade om priser och tävlingar, - ja då hade nog de flesta slutat för länge sedan, då det ju bara är EN som kan vinna guld, silver och brons. Tänk på alla de som aldrig placerar sig, men ändå kör och rider vidare på banorna - vad driver dom om inte kärleken till hästarna. 

Jag ser det inte som att vi uttnyttjar hästarna, - jag ser det som att vi tillsammans med dom, ser hur bra vi kan bli- tillsammans och samspelta. Som en danspartner, i en komplicerad dans!

 

Att sitta och köra en förmiddag i ridhuset - ensam, jag och min häst, är speciellt. Att känna att hästen är med en på varenda halvhalt, ökningar och samlingar, halter och ryggningar, är magiskt. Efter nästan 25 år på kuskbocken nu så skulle man ju kunna tro att man skulle tycka att det är vardag jämt, men när just den där övergången till samling sitter perfekt, och hästen liksom känns som den är min tankeläsare - ja då reser sig nackhåren på mig fortarande! 

Vi är då långt borta från tävlingsbanorna, från domare, konkurrenter och publik. Det är jag och min häst, - och inget annat har betydelse...... 

Susanne

 

PS: Tack alla som läst och kommenterat mitt förra blogginlägg, över 25 000 har varit inne på min hemsida och läst det!! Underbara kommentarer har haglat, Hippson och Equestrian words har delat det, samt många av er. Jag är chockad och glad över all positiv respons! 

Sprid nu positivitet och glädje vidare!!