6. jan, 2018

Emma och jag har rivstartat året med att filma varandra när vi kör program. Vi kommer att göra det var 14e dag, för att se utveckling och problem. 

Vi tittar på det sen tillsammans på TVn och ger varann feedback. Man ser olika saker - beroende på om man är van att köra den ena hästen, och känner den väl. Varannan vecka sen så tränar vi med Christer, och fyller på med nya detaljer att jobba på. 

För att vara första svårklass programmet jag kört med Vincent, på film, så är jag nöjd. Jag fokuserade mest på att hitta rätt tempo i arbetstraven, och att få fattningar och delarna av programmet på plats. Inte alls tokigt faktiskt, det känns riktigt bra!  Kritisk som man är så finns det många detaljer som behöver slipas på, men på det sstora hela riktigt bra, med bra flyt igenom hela programmet. 

Emmas ponny ser riktigt fin ut, och det hon behöver vässa till är "mer" av allting - våga trycka på i ökningarna, sätta tillbaka ordentligt i samlingarna mm. Resten sitter där redan, och jag vill faktiskt påstå att det det bådar riktigt gott framåt våren, för nu klarar han det, och tål att köras dit. 

Fokus framöver är klart, vi har en ordentlig plan, och vi genomför den. 

Idag fruset på körbanan, så körbart med koner....

Susanne 

31. dec, 2017

Vi kör hjulkul i vinter! Superbra träning för min unghäst! För varje gång så känner jag att han är mer med mig, snabbare att byta galopp och att hålla densamma, samt en massa poäng på rutinkontot.
Något som vi inte skulle kunna skaffa oss på samma sätt under vintern annars. Vi såg i våras vilken skillnad det var på Emmas Anton, efter ett antal inomhusrace. Ett helt annat självförtroende och driv i både kusk och häst, redan på årets första tävling i Lysten, Danmark.

På hjulkul i Flyinge igår hade jag en "plan". Vincent blir gärna lite lång och flack i sin galopp än, och därför så provade jag att för första gången sätta ner tömmen runt bommen på bettet, för att be honom att bli lite rundare i sin form. Det fungerade fint, och han blev inte brydd över att bettet kunde upplevas som lite tuffare. Han kändes som smör att köra, rätt ställd i alla svängar, och det kändes som vi hade litegrann av den härliga dressyrformen.
Det enda negativa var att jag inte riktigt fick tag om hans högerbog i vänstersvängarna, och dessutom, mitt nöt, la jag pisken på utsidan (helt rätt) OCH lättade i yttertömmen så att han verkligen förböjde sig.... Jäkla klantarsle!! För den som är nörd så kan man se det tydligt i första teknikhindret, där han får svårt att komma runt....
Ibland är inte hjärna och kropp samspelta, och man stjälper hästen fast man VET och tänker rätt, och vill hjälpa den....
Det blir fokus till nästa hjulkul, och dressyrträning i galopp....
Att göra om och göra rätt!
Mitt fokus ligger inte på att få det att gå så fort som man bara kan få hästen att springa, utan det ligger på att få den perfekta balansen i körningarna. På denna runda kan jag bara se något enstaka uteblivet korrekt byte, och det är jag vansinnigt nöjd med! Jag har lärt Vincent att byta galopp när jag lägger på pisken på insidan, för att flytta, och öppna upp för den nya galoppens innerbog. Det fungerar nästan perfekt nu, och här kan jag se det för första gången på film.
Sånt nördar jag in på en nyårsafton, efter jobb och långpromenad med hundar....
Gott nytt år alla vänner, bekanta och annat löst folk! '
Ser fram emot 2018!
/ Susanne

11. dec, 2017

Åter på svensk mark, efter en 4 dagars återhämtning/julmys semester i London. Mannen och jag har haft det gott, sovit länge, ja, åtminstone till åtta en dag! Vi har "turistat" lite, suttit på cafeer och pubar, upplevt "Phantom of the opera", och bara gjort det som fallit oss in. 

En ovanlig känsla, att inte ha några måsten och tider att passa. 

Det är ju så när man har djur, tider behöver passas, mat ska fram, allt ska kollas med hovar, täcken allmäntillstånd osv. Hundar ska ha sitt, promenader, mys, omvårdnad och träning. 

Det är ju så mycket mer än bara tävlandet!

Kan inte riktigt släppa taget om alla som anser att vi hästmänniskor "BARA" utnyttjar hästen som tävlingsredskap. Hur resonerar ni då???

Ni kan få följa med mig en dag i stallet, med träningar och allt annat som ska göras, kostar och tar tid. 

 

Vi börjar på morgonen, -  hästarna kommer ut och får hösilage och vatten, - kl 5.30. 

Hundar och vi får vårt, och sen är det ut igen och mocka, fylla på hösilage och kraft till intag, städa i stallet, samt packa hösilage för resten av dygnet. Vatten ute ska kollas, hästar ska kollas så att frukosten är uppäten. 

Därefter körs/rids de hästar som ska jobba för dagen. 

Lunchen serveras i form av hösilage ute vid middag. 

Vi får också lite lunch, och hundarna får en längre sväng i skogen. 

Vid tre åker jag oftast till jobbet, (Tobbe kommer hem vid 16), och jag jobbar till 22. Eller så har jag träningar under dagen/kvällen. 

Hästarna tas in vid 17-18, lite beroende på väder. 

Därefter får de nattmat igen vid 22 när jag kommer hem. 

Detta gör vi sju dagar i veckan, och då är inte tränande där vi åker iväg medtaget. 

För oss är detta vardag, vi hinner inte så mycket mera än detta, dvs vi går inte på krogen, eller andra saker som tar massor med tid - endast vid speciella tillfällen, och de kräver planering, då någon måste vara hemma....

 

Det är ingen uppoffring, och jag gnäller inte! Det är vårt sätt att leva!

Vi gillar att ha hästarna utanför fönstren, att kunna följa dem och se när de leker, äter och vilar tillsammans. Vi gillar att åka iväg och träna - att kunna följa dem och se hur de blir bättre, starkare, hållbarare, och t om kunna se hur de är avslappnade, härliga i blicken och nöjt trötta i kroppen efter ett pass. Känner inte hästar också av serotoninhalten efter träning?

Vem av oss gillar inte att fixa och dona med våra dyrbara vänner, och se till att de har det bra?

Det handlar inte alls bara om tävlingar och priser! Det handlar om att vi vill se hur vår gymnastisering och träning av våra hästar har gått framåt! OM det bara handlade om priser och tävlingar, - ja då hade nog de flesta slutat för länge sedan, då det ju bara är EN som kan vinna guld, silver och brons. Tänk på alla de som aldrig placerar sig, men ändå kör och rider vidare på banorna - vad driver dom om inte kärleken till hästarna. 

Jag ser det inte som att vi uttnyttjar hästarna, - jag ser det som att vi tillsammans med dom, ser hur bra vi kan bli- tillsammans och samspelta. Som en danspartner, i en komplicerad dans!

 

Att sitta och köra en förmiddag i ridhuset - ensam, jag och min häst, är speciellt. Att känna att hästen är med en på varenda halvhalt, ökningar och samlingar, halter och ryggningar, är magiskt. Efter nästan 25 år på kuskbocken nu så skulle man ju kunna tro att man skulle tycka att det är vardag jämt, men när just den där övergången till samling sitter perfekt, och hästen liksom känns som den är min tankeläsare - ja då reser sig nackhåren på mig fortarande! 

Vi är då långt borta från tävlingsbanorna, från domare, konkurrenter och publik. Det är jag och min häst, - och inget annat har betydelse...... 

Susanne

 

PS: Tack alla som läst och kommenterat mitt förra blogginlägg, över 25 000 har varit inne på min hemsida och läst det!! Underbara kommentarer har haglat, Hippson och Equestrian words har delat det, samt många av er. Jag är chockad och glad över all positiv respons! 

Sprid nu positivitet och glädje vidare!!

 

 

4. dec, 2017

Så händer det igen...

En häst dör, och kommentarerna haglar... De som man känner igen namnen på beklagar, är ledsna för teamet, känner stor empati med hästägare, barn och alla inblandade, - och många tänker att hästen dog lycklig. 

Men.... Så finns det dom som bara måste raljera ut sina åsikter, och beskylla, hata, och anklaga..

Vad är det som gör att man har så lite empati för en annan människa, som hamnar i en frutansvärd situation, där glädje över en fin prestation, (där förövrigt hästarna ser glada och peppade ut, - jag har sett filmerna flera gånger nu, och det var fint kört!!) på några sekunder byts ut i chock, sorg och tomhet?

Är svensken idag så otroligt empatilös och måste man spy ut sin galla på alla tillgängliga medier bara för "att man kan"?  Finns verkligen ingen eftertänksamhet, där man reflekterar över hur det kommer att kännas för den som är berörd när anklagelserna haglar, mitt uppe i sorgen och chocken?

Jag känner sorg över det....

 

Hur var det då egentligen för hästen? Ja, det kan vi ju inte veta med säkerhet, och inte innan obduktionen är klar. Vi får faktiskt bara vänta och se, - något som mobben inte verkar kunna mer än sekunderna det tar att skriva en elak kommentar på nätet...

Jag vet inte heller, men om jag ska fundera utifrån vår egen häst Windy, som i 12 år var vår tävlingskamrat, och kungen i stallet. Han och vi tog hem nästan 20 mästerskaps medaljer, och vi pensionerade honom från tävlandet efter SM 2016, efter att ha tagit ett silver i sin sista start. Han är helt fräsch i kroppen, en besiktning gjordes några veckor innan sista tävlingen. Han har alla tänder kvar, han håller hullet, är vild och busig, - precis som han alltid varit. Han är snart 25 år.... 

Han körs 3-4 dagar i veckan, och är lika fin i sina hovar som han alltid varit. Konditionen är det inget fel på, även om vi dragit ner lite på antalet dagar, - han ska ju vara halvpensionär...

Windy har alltid älskat att resa, och han har rullat och busat på parkeringar runt om Europa i alla år - historierna om vår tokiga häst är många....

Han har aldrig varit så mysig och kelig som på tävlingsplatserna, och  han har varit kung! Windy har fått som Windy har velat - det har varit vår filosofi, eftersom han har gett allt i varenda start i sitt långa tävlingsliv hos oss. Lite av en diva!

I gengäld så har han fått den bästa maten vi kunnat ge honom, och mycket mat har han krävt för att vara i topp! Mycket mer än vad foderstatsuträkning har angett....

Han har också blivit kollad av veterinär i landslaget ofta, ibland varje månad. 

Han har blivit skodd, masserad, fått tänder kollade, blivit klippt, fått all tänkbar utrustning, och vårdats så bra som vi bara haft kunskaper och möjligheter till.

Han har dessutom tränats med förstånd, både vårt eget, och genom några olika tränare - alla med A behörighet, och därmed ansedda att kunna sin sak. 

Vi har tillsammans med dom lagt upp en plan, hålllit oss till den, och sedan utvärderat. 

Han har fått leva ett liv i närhet av andra hästar, med en ren box, en hage med kompisar, och mycket utevistelse. Vi har skyddat honom mot insekter, blöt snö som kyler och iskallt regn som gör detsamma. 

Han har mött oss i hagen varenda dag när vi har velat träna, med samma glädje och vilja, samma sug efter att ställa sig framför vagnen och vara till lags. Han gör det fortfarande - lika go och glad! Han går fortfrande lika glatt upp i transporten och åker med oss när vi vill det!

Den 17e december ska en ny kusk starta honom i lätt klass i Vinslövs hjulkul, och jag är helt säker på att Windy kommer att göra det med samma glädje och tokerier som alltid - och han är snart 25 år...

När ska jag säga till honom att han inte får vara med längre? Jag är medveten om att han är 25 år gammal, men han verkar inte vara medveten om det.... Hästen räknar inte dagar och år...

 

 

Jag tror personligen att Fredriks häst Luma dog utan smärtor, trygg ihop med sina spannkompisar, i en miljö där han kände sig trygg, då det var en bekant miljö. Han var omgiven av sin kusk, sin hästskötare, sina hästvänner. 

Var inte det "the place to go", istället för att gå som avdankad pensionär i hagen, inte längre kungen i stallet, utan all uppmärksamhet och kärlek från de som skött den minutiöst i många år? 

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde förutse när Windy ska lämna in, för jag vill vara närvarande, vill vara vid hans sida och vara med honom när det är dags, se honom i ögonen en sista gång. 

 

Vi är alla olika, och har olika åsikter som sig bör - men för mig, så kommer Lumas död att vara vacker, - på sin arena, tillsammans med sina hästvänner och sina människovänner....

Precis som det var för Filur....

Mina tankar går till Fredrik och hans närmaste, speciellt till hans barn.

Hästhimlen har fått en ny stjärna 

30. nov, 2017

Snöat i natt så nu är det helt kört att använda vår gräsbana ute. De senaste veckorna har det ju också varit alldeles för blött ändå. Det har inte gjort något då jag kört alla mina pass ute på vägarna ändå. Vincent har gått mycket galopp, och vad som känns som enorma mängder övergångar och korta ökningar och samlingar. 

I fredags tränade vi för Christer igen, och han ville att jag skulle visa honom övergångarna, rakriktningen på rakt spår, halterna och galoppen.

Träning ger resultat, kan vi konstatera (vilken surprise va...)!

Kommer i ökad trav och ska göra en övergång till samling innan hörnet - sätter tillbaka honom samtidigt som jag smackar lite, och håller en aning på bromsen. Vincent svarar med att sätta baken under sig och jag kan SE att han reser upp fronten, och vinklar ännu mer för varje steg i haserna. Formen är kvar, trampet är kvar, takten är inte bruten, och han är stadig och lätt kvar i handen. Varenda hår i nacken står upp!! 

När vi kört några såna övergångar och tar en skrittpaus, så säger Christer till mig med en  lite grötig röst, att " det är inte ofta jag blir riktigt känslomässigt berörd när nån kör, men det blir jag när jag ser dig och den här hästen". 

Ja, han är speciell min gråe vän, - det har jag alltid tänkt, från första dagen jag såg honom....

Nu får han gå på en veckas ledighet och smälta några veckors ganska intensiv träning, tillsammans med Tai Carno och Morgan. Själv så ska jag jobba några pass till över helgen, och därefter ska jag och mannen i huset dra till London och mysa i några dagar. Emma och sällskap får hålla ställningarna här hemma....

Susanne